Nedi

Livet går sin gilla gång. Som nyligen inskriven på arbetsförmedlingen känner jag mig osäker och förvirrad i den nya vuxna världen. Som arbetslös och utan inkomst, med körkortslektioner att betala har jag kommit fram till att jag inte äger mitt liv längre. Så jag gick och köpte mig en krukväxt på Kamelia Blommor ( http://www.facebook.com/pages/Sundsvall-Sweden/Kamelia-Blommor/125157040854399 ) som ägs av min absolut bästa och älsta vän. Nu är det såhär att saker dör runt mig. Växter speciellt. Så den lilla stackaren, hur gullig han än är, har inget vidare liv framför sig. Han kommer gå en långsam plågsam död till mötes. Så är det bara. Men tills dess får den lilla urgulliga succulenten bo på mitt skrivbord.

Vad tiden går fort. Sitter här och tänker återigen tillbaka på min gymnasietid. Jag saknar alla människor, jag saknar min klass och jag är lite ledsen över att jag inte håller kontakten med mer än kanske fyra av dem. Jag är för dålig på att hålla kontakten.
Framför mig ligger förra årets gymnasiekalender, en aning sliten och älskad. Reklambilden som var framsidan ersattes med en av mig skissad bild på en man med en handuk om höfterna och håret i blöta tesar som förnöjt sträcker på sig. Runt om honom är en massa lustiga texter från reklamerna på sidorna i boken. Han var The Naked Man i min skolväska. Nu har han slut på datum, denna älskade kalender, och altså har jag ingen anledning till att ha kvar honom.

Jag fyllde aldrig den här kalendern med allt det var tänkt den skulle fyllas av. Något annat än viktiga datum för prov och händelser blev det aldrig, men han var ändå alltid med, i ur och skur. Nu känner jag att jag behöver en ny. Helst en likadan billig reklamfylld historia som jag kan göra till min egen. För att jag behöver en ordningens man i mitt liv, och hur fantastisk min grabb än är, så är han ingen kalender. Jag skulle kunna köpa en kalender, men i så fall måste den vara perfekt, med "spiralrygg" och mjuk "pärm", och lustiga saker att fylla i på insidan. Skulle jag hitta en skulle jag bli glad.

Jag får helt enkelt be brorsan att sno en åt mig när han börjar gymnasiet nu i höst. Eller så kan jag fråga om jag kan få hans.

Efter en veckas lidande med grå himmel och kyliga vindar verkar det äntligen som att sommaren håller på att ordna upp sig. Solen skiner äntligen och idag har det åtminstone varit varmt.

Men det är inte bara frid och fröjd. Framtidsångesten smyger sig på, Gymnasietiden har tagit slut och plötsligt är man ensammast i världen. Mitt liv är en idyllisk liten villabubbla med luft som är så kvav att jag blir yr. Vännerna är redan på g. Vissa har startat eget företag, vissa med sommarplaner och vetskap om vad de ska göra nästa år. Själv har jag ingen jävla aning. Jag har sökt till två högskolor långt härifrån, mest på skoj, men jag vet ännu inte om jag kommer in. Inte är jag speciellt sugen på att plugga heller, men mina föräldrar säger att de inte finns något jobb att få i sundsvall.  Och jag har tillräckligt i kontakt med mina känslor för att veta att jag skulle ta livet av mig om jag sitter såhär ensam och sysslolös hemma i ett år.

Pengarna är slut, körlektioner ska betalas och sommarjobbet är inte förrän i augusti. På den fronten är den enda ljuspunkten stipendiet på tre tusen som gymnasiet så fint gav mig.

På sommartapeten finns förutom ångest och plugg även Getaway Rock, där jag verkligen hoppas kunna komma ifrån min soliga sorgliga vardag. Så lite lampor har jag kvar innan det slocknar.

Jag förstår verkligen inte varför människor som känner en måste envisas med att låtsas att de kan en innan och utan. Har man känt en människa i tre år finns det inte en chans att man vet hur de är i alla situationer som livet ger dem. Och människor som gör så går min på nerverna. Nog för att det får en att känna sig som en uppenbar och ytlig person när de träffar rätt, men det kan jag åtminstone stå ut med, När de är helt ute och cyklar och jag inte kan försvara mig å andra sidan, då blir jag förbannad. Ska man säga något ska jag åtminstone ha rätten att rätta folks misstag. Allt annat suger arsle.

Okey. Nu har jag en sådan här: http://www.formspring.me/spinalcord
Gör vad ni vil med den.

Vad är det med människor som skryter om att ha varit nära att dö eller blivit utsatt för risker. Visst att det här med uppmärksamhet och allt det där, men tror människan verkligen att jag ska tycka synd om den för att den vandrade runt i högklackat på ett broräcke för att den mådde dåligt? Eller att jag ska tycka att det var coolt? Varför? Kom ned från broräcket dumfan, innan du slår ihjäl dig.
Vad driver de här människorna egentligen? Vem uppmuntrar dem att fortsätta plåga den intelligenta delen av mänskligheten? Jag blir fan arg. Självmord är fegt. Att fega ur är inte heller något att skryta med.

Newsflash flicka lilla. En dag kommer du att träffa en man. Han kommer sitta bakom ett skrivbord. Han kommer inte att imponeras över hur dåligt du har mått, ärren på dina armar eller vilka mediciner du har tagit. Han kommer inte att vilja veta om hur många gånger du låtsas försöka ta självmord eller hur du utsatt dig för onödiga risker för att skryta. Han kommer att bry sig i huruvida du förstod vad som stod på sida arton i matteboken. För honom är du ett betyg och ett namnlöst ansikte i en stab som helst inte ska ha någon personlighet.

Jag finner det roande, och lite sorgligt, att den enda som har fullt förtroende för mitt konstnärsskap är den enda som varje år får förvuxet barnsliga teckningar vid diverse högtider. Motiven är desamma, men tekniken har utvecklats, mognat och blivit experimentell med åren. Den har blivit lite som jag.

När jag förra veckan för första gången skulle ställa ut en tavla på en utställning med min klass och var osäker över dess kvalitet så är det hos min morfar, som varje år ser mina femminuters-teckningar av påskkycklingar och tomtar för att det är tradition, jag fick försäkran om att jag dög. Att jag är noggrann och exakt med vad jag gör.

Nu, när han ligger på sjukhus och kommer missa påskfirandet med släkten, ja hela påskfirandet, då får han en femminuters-teckning på en tupp med morfars käpp och glasögon och en liten kyckling som ser upp på tuppen med stora blå ögon. Krya på dig, morfar!, säger den.

Listan över det de aldrig säger om hur nytagna tungpiercingar fungerar:

1. Du vet hur det svider när man bränner tungan. Föreställ dig den svedan, genom tungan på en punkt, som håller i sig i en vecka. Så känns det att ta en tungpiercing.
2. Du kommer få lära dig äta på nytt. Det gamla sättet fungerar inte längre.
3. Du kommer att läspa och sluddra. Inte bara första veckan, utan till och från fram tills läksmycket bytts ut mot ett mindre.
4. Du kommer få salt eller peppar i piercingen. Det kommer göra ont av bara helvete.
5. Du kommer bita i piercingen. Det kommer göra ont av bara helvete.
6. Du kommer fasta med piercingen. Det kommer göra ont av bara helvete.
7. Det kommer göra ont att åka moppe.
8. Du kommer leka med smycket. Vare sig du vill det eller inte.
9. Du kommer ha problem med att nå delar av munnen du inte hade problem med att nå innan.
10. Din tunga kommer svälla upp så att den täcker läkstavens längd. Det vill säga tre centimeter.
11. Det kommer ta dig tio tuggor att få i dig en ruta från en hundragrams Marabou Mjölkchoklad.
12. Äter du kola kommer det fastna på smycket.
13. Du kommer inte ha någon aptit de första dagarna. Men du kommer sakna att äta.
14. Det finns en större risk för ångestattacker de första dagarna.
15. Känslan av att enbart ha tungan i munnen när du efter sex veckor tar ut läkstaven för att sätta i den kortare är obeskrivlig och förvirrande.
16. Den kortare staven kommer förenkla ditt liv och göra ditt tal renare, men du kommer fortfarande att sluddra om du leker med piercingen.
17. Du kommer utveckla en ovana med din nya piercing.
18. Du kommer så småningom utöva ovanan mer och mer sällan allteftersom du vänjer dig. Den kommer dyka upp när du är uttråkad eller nervös.
19. Folk kommer vilja peta på din piercing. Om du tillåter detta eler inte är upp till dig.
20. Om det är din första kommer du vilja ta fler piercings.

Det de säger är i princip; drick vatten efter allt du äter, inget hångel/rök/snus/alkohol på sex veckor. Dela inte glas med andra. Ge inte oralsex. Försök att prata normalt. Byt staven efter sex veckor.

Här har det inte hänt något på ett bra tag ser jag. Så låt oss gå in på ett ämne jag hittade i en anteckning på datorn. Här är den närmast fullständiga listan på varför jag inte tål barn:
 

1. De kan inte vara stilla. Nej verkligen. Det minns jag väl själv. Fy fan vad jag skulle hatat mitt yngre jag. En ligt barn ska något hända, jämt och ständigt. Jorden kretsar runt ungen och alla andra är dess slavar som ska underhålla den. De kräver och är aldrig tacksamma, hur mycket föräldrarna än bankat i dem att säga "tack" så är det knappast någon av dem som menar det. Barn är uppmärksamhetshoror. Hade det varit en anonym signatur på internet hade ni dampat loss, men är det ett barn så är det ju så gulligt. Ni är hycklare hela bunten.
2. De gnisslar som dåligt smörjda gånggärn. Barn har en speciell röst. Även i låga volymer så är den så urbota gnällig att det inte går att lyssna på utan att vilja STÄNGA AV DEN, helst med hjälp av en tegelsten i en slägga. Barn har dessutom en oförmåga att kontrollera sin ljudvolym, och kan allt som oftast inte hålla tyst ens när man ber dem. Dessutom är deras vokabulär av den graden att till och med lågutbildade personer som jag har problem med att prata med en unge av den enkla anledningen att den inte förstår vad jag säger.
3. De snorar och har mage att tro att man vill ha deras snoriga ansikte i håret, på axeln eller ens nära den egna personen.
4. De är äckliga. De är svettiga, bryr sig inte i hygien och de absolut värsta av dem är blöjbärarna som ja, luktar bajs. Jag vill inte krama bajs. De äter snor. Så jäkla gulligt hörrdu.
5. Barn är fula. Bara håll käften. Jag är en ytlig människa, det står jag för. Dagens ideal är smal, lång, proportionerlig. Ett barn är ingetdera. Barn har klotrunda ansikten, knappnäsor, korkade ögon och är tunnhåriga. De har en himla massa babyhull, är hjulbenta och plutar med läpparna i samma stil som högstadiefjortisar, förutom att de misslyckas med att hålla salivet i munnen. Åh så gulligt. Deras fettsvällande ansikten är dessutom fulla med rynkor. Föreställ dig en vuxen människa som var byggd som en tvååring. Det skulle vara det fulaste du sätt. Du skulle tycka synd om människan.
6. Barn är dyra. Jag sticker inte under stol med att jag är snål. Jag sticker inte heller under stol med att jag till och från är väldigt ansvarslös. Barn är både ett dyrt och ansvarslöst jippo. För det första kommer det att kosta dig en massa pengar du kunde ha lagt på att göra världen till en bättre plats för existerande människor, för det andra så är mänskligheten grovt överbefolkad. Det betyder att vi är på tok för många för att jorden ska kunna hålla oss vid liv. Vi blir dock inte den första arten att betala priset för vår popuation, det blir alla utrotningshotade arter, som vissa arter av delfiner, tigrar, pandor och smådjur vinte ens visste om existerade. Vi håller helt enkelt på att förstöra ekosystemet genom att klämma ut ungar.
7. Föräldrar tar med dem överallt. Det betyder att på långfärdsbussen kommer du få höra åtminstone tjugo minuter gällt falskt barnskrik. Du kommer snubbla över dem där de tultar runt med kladdiga fingrar bland kläder du vill prova och kanske köpa. Råkar du dessutom knuffa till än av dem så att ers baktunghet ladar på arslet så kommer du få en utskällning av föräldern. Din middag på finresturangen kommer definitivt förstöras av hyperaktiva barn med kladdiga fingrar.
8. Nyblivna föräldrar som vill att man ska hålla deras mentalt efterblivna illaluktande dreggelsnorloska till fettklump.
9. Vanliga människor blir idioter i närheten av barn. Inte nog med att de ska fåna sig för ungen i barnvagn som de just såg på stan, eller börjar prata som om de hade en hjärnskada, de tycker att det är normalt beteende. Skärp er för faan. Dessutom har folk mage att försöka ÖVERTALA en till att tycka om barn eller till och med skaffa dem (gärna en bunt med dem). Du kan lika gärna försöka övertala mig till att dricka din hunds urin. Kommer inte att hända. Börjar jag mot alla odds tycka om barn när jag blir trettio och får en förhöjd sexdrift till följd av hormonförändringar (så mycket för biologiska klockan) så kommer jag ändå att vara steriliserad och kan då hjälpa ett annat liv genom att adoptera.

Där har ni det. Nio punkter om varför jag ogillar barn.


PS. Jag är inte steriliserad än. Jag måste vänta tills jag blir tjugofem för att ansöka och belasta sjukvården med det. Så mycket för att få bestämma över sitt eget liv när man är arton. För att få sterilisera mig som artonåring måste jag ha en kronisk sjukdom som gör det livsfarligt för mig att bli gravid, eller ha arvsanlag som är farliga att föra vidare. Feh. DS.

Jag blir bara mer och mer Svensson för var dag som går. I tidningarna står det om torterade grisar och Scans upprördhet över att grisfarmarnas ordförande var värst, att femtiotusen demonstranter eggade på klimatdiskussionerna i Köpenhamn och danskarna lagom till detta evanemang införde en lymmelag för att hålla ordning och sätta skräck i deltagarna, folk dör i svininfluensa och gud vet vad.

Som typisk svensk diskuterar jag emot vaccinet, men ger mitt medtyckande till en spruta i armen ändå på grund av grupptryck från min omgivning. Som typisk svensk läser jag om klimathotet, tänker att med världen går det bara utför, och går med i GreenPeace för att vara en duktig medborgare som gör åtminstonne någonting. Jag köper ekologisk mjölk, kravmärkt ketchup och ägg från frigående höns tittar på filmer producerade av PETA och tycker synd om djuren.

Mer gör jag inte. Varför? Kanske är det lathet, kanske är det hopplöshet. Kanske bryr jag mig inte, redan så avtrubbad att jag inte kan se ett annat värde en ett materiellt eller ett sentimentalt. Jag är nöjd med att sitta på min överkonsumerande rumpa och äta fläskfilé som troligen kommer från en torterad gris och inte bry mig. Personligen tror jag att jag ledsnat på att bry mig, efter att ha fått så mycket information om hemskheterna stiger treårstrotsen i mig. Jag är inte human i mina åsikter, det har jag aldrig sagt. Jag är egoistisk, och det står jag för. Frågan är om det verkligen är Svensson att bry sig tillräckligt för att veta, och för lite för att ta åt sig? Jag tror det. Jag ser det varje dag. Jag är en av dem varje dag. En sådan där som inte bryr sig så länge jag kan fortsätta leva mitt bekväma liv.

Jag känner mest för att skita i allt och skratta åt mänskligheten när den blir grillad under den globala uppvärmningen, dess yngre generation inte längre vet att det en gång i tiden fanns lejon och giraffer och all världens grisar är kannibaler. Å andra sidan, vem vet? De kanske lyckas, de där. De som bryr sig. Aktivisterna. Men jag tror inte det.